Bilden ovanför visar ett startkit som ska trilla in hos mig så snart jag kommer iväg till närmsta butik för att införskaffa det. Hälsan går först, alla gånger. Även om viktnedgången bör vara främst för min egen del så gör jag det för alla jävla idioter som över huvudtaget inte fattar själva grejen med övervikt. Hur det känns eller varför vissa saker blir extra tungt emellanåt. Jag är så trött på att försöka förklara mig när man möts av nonchalanta blickar, fnys eller "skyll dig själv" till svars. Jag önskar att ALLA smala jävlar med brist på respekt gentemot folk som inte pallar allt i deras tempo att dem blir stört feta och få arbeta sig därifrån med samma mottagande som man själv bemöts av. Karma is a fucking bitch if you are - så vänta ni bara.

Efter Londonresan lärde jag mig en sak. Det finns ingen anledning i hela världen att fortsätta vara såhär ohälsosam och allmänt tjock som jag är och eftersom ingen annan tycks respektera det eller ens ha förståelse för hur det är att gå och konka på extra kilon (som dessvärre inte försvinner över natten hur gärna jag än vill) så är det läge att ändra på det. Vad som tog mest stryk, under dessa tre intensiva dagar på Oxford Street fram och tillbaka, var mina fötter som än idag inte är bra och blir dem inte bättre snart så får jag lov till att uppsöka läkare eftersom det fortfarande känns halvt omöjligt att stoppa fötterna i skor som man knyter samt att det helt plötsligt har börjat knäppa knepigt i tårna som över lag är riktigt obehagligt. Men det finns ingen annan att skylla på än mig själv - hur kan jag ens tillåta mig själv att vara så otroligt fet? Freakin' shame on me. 

Eftersom det är bra väder ute idag så kanske det är lämpligt, att trots det onda, pressa ner fötterna i gymnastikskorna och gå på en aktiv promenad för att förbränna lite. [Det är ju trots allt viktigare att vara smal än att låta kroppen säga ifrån.] pft.