All denna jävla stress. För att vara uppriktig så vet jag inte hur jag ska få något att gå ihop. Jag har folk okring mig som anser att jag inte har tid med dem, samtidigt så ligger jag efter i skolan rätt rejält med en del saker och på råga av allt så försöker jag få vardagen att gå ihop. Hur sjutton jag än väljer att prioritera så hamnar något annat i kläm. Samtidigt vill jag återfå motivationen till viktnedgången som för övrigt har lagts på is återigen och se till att få fart med det.

I skolväg greppar jag inget jag gör. Jag kan inte koncentrera mig och har inte en blekaste aning om vad jag sysslar med. Jag glömmer av bestämda tider, har huvudvärk mer än vad jag inte har det, kronisk trött, noll aptit, enbart stress stress stress och tankar som: "hur ska jag lösa det här?", "kommer jag klara detta?", "har jag för många bollar i luften att kunna hantera?". Jag kräks seriöst rakt ut på allt det här. Och när jag väl kommer till kritan och bestämmer mig för att nu jävlar ska jag få det gjort så dör motivationen med en gång.

 

P A L L A R inte. Det skulle även underlätta om det istället fanns förståelse från de omkring mig vad gäller mitt minimala "intresse" i att prata när jag har mängder av saker i studieväg att försöka få rätt på, istället för att jag ska få skit för att jag på ett eller annat sätt inte har förutsättningar (egentligen, fast jag många gånger gör det ändå) att lyssna på alldagliga skitproblem som är lösta under morgondagen som senast i alla fall.