Sitter i godan ro och surfar runt på sociala medier (fast jag inte borde) och blir stum när jag kommer underfund med att jag ganska nyligen la året 21 bakom mig och ersatte ettan med en tvåa. Egentligen har jag väl inget att noja över, men jag blev faktiskt så till mig, av stress, att jag satte kaffet i halsen. Allvarligt talat? 22 år - redan? ,,,'
Det är väl i en sådan här situation utöver nära-döden upplevelser som man får en uppenbarelse och livet passerar revy. HERREGUD! Om åren fortsätter att gå såhär fort så är jag snart gammal. Inte undra på att min sambo försöker hålla sitt barnasinne uppe när han är fyllda 24, blivande 25 år. Jag borde kanske sluta klanka ner på hans barnsliga beteende och dåliga sinne för humor för jag tycker det snarare föråldrar mig mer än vad jag egentligen är. Jag är nog en riktig gnällkärring redan nu, fy sjutton. Nej, nu får det vara nog. Nu ska det satsas på skola, körkort, jobb och familj. Trevligt med åldersnoja när man egentligen bör tycka att man är i dem bästa åren. Men allt jag låtit rinna ur händerna kommer sannerligen ikapp och det var en ordentlig käftsmäll av verkligheten. Stoppa näsan i matteboken och köra järnet. Tack för mig.