Nu när jag haft förutsättningar till att måla upp bilden av hur en sann vän bör vara så är det även läge att lägga korten på bordet över lag. Givetvis finns det många grundande orsaker till varför jag behövde och borde skriva en sådan text om min erfarenhet om att ha en ängel som bästa vän men vad som tog priset idag var beskedet som väntade efter ett helt vanligt telefonsamtal - som inte riktigt slutade som räknat. 

Precis som vilken söndag som helst så sitter jag i min flitiga plugg-position och nöter matte så att hjärnan kokar över. Försökte lösa vardagens problematik utöver mina studier och har bara haft kroniska magplågor sen alla tråkigheter tog fart. Jag har i flera dagar önskat att bara få fara iväg och för en gångs skull förse mig själv med lite egen tid för att slippa tänka på någon annan än just mig. Men det ekar i min plånbok och mina besparingar har gått åt - det innebär förstås att jag inte ens kan ta till flykt och fara till päronen i Norrköping som det ser ut i dagsläget.

Precis som vanligt så ringer telefonen - mitt efterlängtade samtal från Mikael, vars röst alltid får min dag att förgyllas och jag lyser som en sol. Äntligen, tänkte jag. ÄNTLIGEN kunde jag få lyssna på något annat än att lägga full fokus på mina skolböcker för ett tag. Han inledde samtalet i vanlig ordning: Hur är det? Och vad gör du?
Standardfrågor, och han är lika beredd att ta emot ett svar oavsett vad som väntas komma ut ur min mun. 
Stressad - exakt så känner jag mig. Och mitt i all stress så har jag helt förträngt vad jag svarade när jag blev förfrågad. Jag känner bara en enorm stress över allting.
Jag valde att försöka avvara all fokus från mig och valde istället att med öppna armar mottaga vad han hade på hjärtat. ''Du måste hjälpa mig'' - med vadå undrade jag? ''Jag behöver hjälp med lite smakråd och råd över lag''. Allt var sannerligen i sin ordning, jag är bollplanket som mer än gärna bollar ideér och dylikt med honom. Jag var helt öppen för förslag och han inleder en djupare konversation om sina planer för nästa månad. Jag som redan visste att han lyckats spara undan pengar och var en av de få som verkligen behövde semester om så för bara någon dag. Jag hoppades på att destinationen skulle vara Skåne - att jag skulle få se min älskade hälft igen efter så många månader utan varandra. 

När det sedan kom på tal att det handlade om en destination mycket längre ifrån mig så förstod jag också att det var en ordentlig resa det var prat om. Jag blev delaktig i val av hotell och det fanns inte en chans att jag kunde missunna denna människa detta. Jag kände mig glad över att han tog sig i kragen och såg till att tillgodose sig själv med vad han ville göra även om en bit av mig gick sönder när jag förstod att hans resmål var London. London, av alla ställen - som han för övrigt redan besökt. London, älskade London - som jag älskar utan att ha skådat. 
Jag förstod att jag inte kunde göra mer än att avundas hans möjligheter till att ha kunnat spara undan, inte heller kunde jag undgå att önska att jag själv hade haft samma förutsättningar för att kunna ha följt med som sällskap. Främst när han hade sina planer på att resa helt ensam. 

På något sätt blev jag förmodligen frånvarande eftersom mina tankar for åt ett helt annat håll. Att vidbehålla mitt intresse för var han skulle dog ut i samma stund som jag drömde mig iväg på egen hand. Jag bönade och bad om ett vykort, som en mindre souvenir bara för att veta att jag äger något som kommer ifrån London, all by my self. Men vad jag inte kunde greppa var svaret ''eh, nej'' som lät precis sådär allvarligt som det ska när man menar det man säger. I samma sekund så slog det mig att jag inte kommer få något så litet som ett vykort, från den stad jag älskar utan att ha beskådat. ''Varför skulle jag ge dig något så ynkligt som ett vykort när jag ändå är där?'' Ja, vad mer begärde jag? Ingenting.''Ska du ha något så slår jag på stort och det vet du'', ja, det gör han ju förvisso - men vad som exakt skulle komma ur hans mun var något som fick mig att nästan ramla ur sängen där jag satt, i vårat Skype samtal.

''Om du tar dig upp till Norrköping innan den 3:e mars så betalar jag Londonresan, så får du följa med''. Hela jag stelnade till. Först ville jag få det till ett sjukt skämt, men efter att ha frågat ett flertal gånger om han skojade så slog det mig att han även denna gång var lika seriös som han var när han sa nej.
Samtidigt som ett lyckorus for omkring i kroppen så fick jag ett hårt slag i magen av verkligheten när jag inser att jag inte har några som helst förutsättningar att ens spara på mig dessa pengar för en tågbiljett upp. Jag började grina och började sakta inse att min Londonresa, som jag så gott som kunde hålla i handen, försvann i vinden som om jag hållit i den för löst.

Man har väl inte bästa vänner för inget? Nej. 
Precis när jag greppat tanken om hur nära jag varit så kommer nästa chock som får mig att vilja skrika, hoppa och eventuellt fuldansa sådär som bara jag kan. Herrn har alltså tagit kontakt med min mor och sett till att hon och pappa betalar min tågresa (lite som i utbyte om att jag är kvar extra länge hos dem) så att jag har möjlighet att åka upp redan den 1:e mars. Det här innebär nu att en resa till London, med en bokning inkluderad mig, är inplanerad den 3:e mars. JAG ska alltså få åka till London. 

Jag har verkligen inte greppat att jag precis lämnat ut mina uppgifter för att fylla i det som krävs för att räknas som en blivande resenär som är påväg ut ur landet. Och jag ska för första gången sätta foten i ett flygplan och förhoppningsvis överleva både dit och hemresan. 
Jag ska få uppleva mitt London på nära håll och jag ska få nyttja min inte alltför kassa engelska samtidigt som jag ska ta stört mycket bilder för att ha något med mig hem. Jag är lycklig, jag har en orsak och här är ännu en av anledningarna till att jag älskar min Mikael.