Det var för ett tag sen som jag kunde roa mig lite lätt över någon annans "missöde". Låter kanske taskigt men för att poängtera tidigt i mitt inlägg så var det kanske inte världens grej att hänga läpp över egentligen och därmed kan vi även dra slutsatsen om att detta inlägg inte kommer vara specifikt riktat mot en enskild individ utan snarare problemet i sin helhelt.

 

Jag tänker många gånger på individer som efter kort tid slänger sig in i förhållanden utan att egentligen ha någon aning om vad som faktiskt väntar därefter. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan även om ordspråket säger annat. För många så är synen på förhållanden en livslång glädje som man delar, två individer emellan om man nu ska tro på alla romantiska filmer som man fastnar framför en regning lördagskväll i soffan. Det är med passion för livet tillsammans som man helt plötsligt ska börja dela på i princip allting - om man nu ska vara klyschig.

- "Han/hon älskar inte mig".

- Varför?

- "Jag får ingen respons på min superduperlånga statusuppdatering på Facebook om honom/henne"

"Han/hon kommenterar inte min nya bild"

"Han/hon kan inte stå för våran kärlek offentligt".

 

 

Stopp, stopp, stopp! Snälla, vänta ett tag. Nu är jag förundrad. Ska det finnas mer eller mindre tvång på att svara, kommentera eller gilla saker för att få det konstaterat och bekräftat att man älskar varandra - inför andra? Bör inte tystnaden föra sin dialog på egen hand? Och bör man kanske inte vara medveten om att den lilla tanken man just skänkte någon, med denna handling, bidrog till ett leende på den andres läppar?

Om man mot förmodan skriver en statusuppdatering offentligt, riktat till den inviden man håller kär, så bör det vara för att känslorna talar till personen i fråga - därav tanken bakom inlägget från första början. Men i det här fallet handlar det kanske mer om bekräftelse för sin egen del, för att visa omvärlden att man har någon, som dessutom har mage till att skriva att han/hon älskar en tillbaka. Osäkerheten i sig själv gör sig väldigt tydlig och framför allt när man redan börjat dra slutsatsen om att kärleken inte är ömsesidig för en sådan småsak. Men hur mycket vet man egentligen om känslor och kärlek när man uppenbarligen lever i en tillgjord relation där uppmärksamheten bör ligga i fokus på sig själv för att man ska trivas? Vi kan väl trots allt konstatera att man är två i en relation. Åh, just det - just one thing: 

 

Livet saknar till viss del filmernas struktur och uppbyggnad av så kallad riktig kärlek. Det finns dagar man mer eller mindre är less på livet och även den man delar livet med. Det finns dagar personen du är med är raka motsatsen till vad du kanske önskar att han/hon borde vara och det kommer komma dagar då man blir förkrossad för att man har högre tankar på hur livet borde se ut bara för att man har sällskap. Kom bara ihåg att livet inte är en dans på rosor. Varje ros har sin törn så sluta spring barfota.

Gå inte bärsärk för att du inte blir besvarad på Facebook med bibellånga texter, haka inte upp dig på obetydliga saker och se till att vara noga med att vara införstådd att man trots allt är två, annars hade det inte funnits någon anledning till att inleda ett förhållande om man ändå enbart vill tillgodo se sig själv med allting. Det finns ett annat ord för sådant tänkande, handlande och beteende och det är singel. Pröva det istället.