Det är säkert oundvikligt, ingen kan ha missat att jag och F har gått ifrån varandra. Givetvis var detta ett tungt och omskakande beslut när vi båda satt för sista gången i soffan. Det som hände var kanske ett faktum efter många skakande händelser som påverkat överdrivet mycket den senaste tiden. Förmodligen var det de som gjorde att vi kom fram till att det var bäst såhär. Beslutet var inte 100% ömsesidigt och inte heller upplagt från mig, men jag var tvungen till att respektera att de vi en gång kände för varandra inte längre fanns där, i alla fall inte på samma sätt. Detta har hängt i luften som ett tungt åskmoln en längre tid och jag hade det trots allt på känn. Att F däremot hade fått en otrolig stöttning från sin omgivning inför det beslut han tog är jag glad över eftersom det väntade en lika stor stöttning för mig efter att bomben släpptes. Vi delade dock de sista gemensamma känslorna - tårarna - eftersom vi trots allt spenderat nästan 5 ½ år tillsammans med både berg och dalar. 

 

Eftersom vi inte gick skilda vägar osams så talas vi fortfarande vid som vänner och försöker på bästa sätt styra upp vardagen så den fungerar för oss båda, på varsitt håll. Jag befinner mig just nu i Norrköping som var en nödlösning och kommer därmed att vara här ett tag framöver tills jag har bättre förutsättningar att kunna ta mig ner och hämta mina kvarvarande saker som fortfarande står i lägenheten. Vad som händer därefter är inte bestämt till 100 ännu, men jag vet att jag tids nog bosätter mig i Skåne igen, dock inte i Hörby.

 

Vi kom även gemensamt fram till att det var bättre att separera på hundarna eftersom Tjalle har haft sina problem med uppmärksamhetsbiten och Pajjas har alltid behövt hamna i skuggan. Hundarna mår bättre än någonsin och jag tycker att vi var förnuftiga som tänkte på dem i det stora hela än egoistiskt. När tiden känns rätt så kommer dem även ha förutsättningar till att ses när saker är annorlunda. 

 

Jag önskar mig slippa alla frågor om varför det hände. Jag fick själv reda på en liten del, utöver våra problem, halvvägs upp till Norrköping. Den enda informationen jag fick då var att han funnit tröst och stöttning hos någon han föll för, känslorna blev ömsesidiga och som de flesta vet så rår man inte för hur man känner. Jag har stöttat honom sen jag fick det jag befarade som värst bekräftat och jag har inga planer på att sluta upp med det. Han är min vän och vänner finns för varandra. Han stöttar även mig i den mån han kan.

 

Folk kanske tycker att jag borde vara arg, förtvivlad, ledsen - you name it - men för att vara uppriktig så känns det faktiskt bättre nu. Klart att jag blev ledsen, likväl som han blev ledsen men det är också viktigt att inse att man borde vara glad för vad man hade och glädjas åt det istället för att sörja en relation som gav en så många färdigheter i livet. Jag utvecklades något enormt från den slutna musslan jag var och fick uppleva något jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva alls. För det är jag otroligt tacksam, likväl som jag är tacksam för vår tid tillsammans. Vi har nu slagit igen vår bok och därmed påbörjat nya kapitel i livet. Vi är vänner. Vi pratar. Vi tänker fortsätta göra det också. Folk får ha sina åsikter, folk får vara anti situationen men vi reder ut den dag för dag så var vänliga och respektera det. 

 

Jag väljer nu att sätta mig själv främst och se till att ta för mig av livet och lära känna mig själv ännu mer. Se till att fixa skolan, körkortet, min vikt och nya bekantskapskretser. Att börja leva ett nytt liv där jag själv står i centrum. Jag har inga planer på att jäkta in i ett nytt förhållande, vilket många av er kanske är införstådda med, men jag låter dörren stå på glänt för precis som tidigare nämnt: man rår ej för hur man känner och vem vet vem man stöter på?

 

Jag hoppas att samtliga frågetecken numera är de svar som ni söker, annars får jag dessvärre hänvisa er till den andra parten av historien eftersom detta är nuläget. Detta är vad JAG vet. För att inte några missförstånd ska uppstå så står jag därför bara till svars för vad jag vet och inget annat. Jag vill inte orsaka problem i något som fortfarande kan anses vara "infekterat" då detta är en bearbetningsprocess för oss båda två.

 

Jag håller fortfarande på att återhämta mig vilket är förståeligt. Det är också orsaken till varför min Facebook är inaktiverad. Varje dag går lättare och bättre att ta sig igenom och jag sysselsätter mig för att låta dagarna passera i all hast. Tiden läker alla sår och om det nu stämmer så är jag nog snart på fötter igen i den här takten.

 

Tack till alla som stöttar mig, ni är otroliga!